Sommaren jag fann meningen med livet
Promenaden som enligt G3 skulle ta “typ 5 -10 minuter) tog 25-30 men det var lätt värt det. När vi kom fram var stora delar av kompisgänget samlade. Vi va nog 30 pers den kvällen. På en gräsplätt med utsikt över vattnet. De flesta hade slagit sig ner på utspridda filtar. Riktigt så långt hade jag inte tänkt så jag hade inget att sitta på. Så fick jag syn på Peter, där satt han juh, han kom! Den lilla lilla fjärilen i min mage gjorde en volt. Brevid honom satt Nalle och där fanns också en liten plätt som jag skulle kunna klämma ner mig på. Sagt och gjort. Jag tjuvade åt mig platsen och bjöd som tack killarna på lite dricka. Peter hade med sig två kompisar dit och en av dem bjöd ganska snabbt in mig till festen han skulle ha 2 dagar senare. Jag jublade lite inom mig, det betydde ju att jag skulle få träffa Peter igen.

Så började sommaren då jag fann meningen med livet.

Me In Time

Jag är nog helt fel person att fråga egentligen. Jag som aldrig får tiden att räcka till. Vad gör jag för att tiden ska räcka till? Jag sover mindre.. men det är knappast en hållbar lösning.

Jag försöker göra flera saker samtidigt. Jag utnyttjar tex. mina pendlingstider (2 hela timmar om dagen!) så långt jag bara kan. Jag läser bloggar, metro (så man i alla fall har lite koll på omvärlden), kollar av facebook, twitter, bloggen och andra sociala medier. Samtidigt äter jag min frukost vilken oftast består av en macka. Eftersom både jag och sambon har långt till jobbet och börjar tidigt tar ingen av oss tiden att sätta oss ner och äta frukost i en halvtimme hemma. Istället käkar jag som sagt på tåget och kan då sova 30 minuter längre på morgnarna.

På samma sätt gör jag i princip alltid någonting samtidigt som jag kollar på favoritserierna på TV. Eftersom jag följer en ganska lång lista serier blir det svårt att hinna med ibland. Så jag bloggar, betalar räkningar och annat vitalt samtidigt som dem hånglar i 90210 och sliter varandra i småbitar i the Vampire Diaries.

Jag lagar oftast mat som inte kräver ens fulla uppmärksamhet. Så när pastan kokar och köttfärssåsen puttrar plockar jag undan lite, busar med Tuva eller pysslar med dagens projekt.

Min tid räcker aldrig till. Någonsin. Men det hade kunnat vara värre!

Ready Set Go

Jag försöker oftast att inte tävla med alla. Man blir besviken allt för ofta och man förflyttar sitt fokus till fel saker. Där med inte sagt att jag inte "tävlar" ibland. För visst finns det en speciellt sorts njutning i att veta att man är bra på något? Och hur man än vrider och vänder på det så kan man bara veta att man är bra om man jämför med någon annan.

Jag vill vara bra på det jag gör om dagarna. Bra på mitt jobb, bra på att vara mamma, bra på att vara flickvän. Jag blir knappast ledsen om jag är bättre än någon annan. Enda gången jag egentligen märker att jag tävlar är nog när en vän helt plötsligt frågar någon annan om råd efter att tidigare alltid ha frågat mig. När man på något sätt blir av med ett förtroende, när folk slutar lyssna till ens åsikter. Då kan jag känna "jag är minsann bättre än X och Y, jag ska visa dem, vänta bara!". Då vaknar tävlingsinstinkten.